Det är inte bara elektriska konstruktioner skapade av människan som sänder ut radiovågor. Även himlakroppen sänder ut dem. På 1860-talet räknade James Clerk ut att elektromagnetisk strålning kunde existera vid vilken våglängd som helst, och flera vetenskapsmän försökte mäta upp sådan strålning från bl.a. solen. De mätinstrument som stod till deras förfogande var dock för primitiva för att kunna registrera denna strålning.

Amerikanen Karl Jansky upptäckte vid början av 1930-talet att de kortvågssändningar som gick över Atlanten stördes av brus, och när han riktade en antenn mot brusets källa upptäckte han att en signal upprepades en gång per dygn. Närmare studier visade att det inte skedde exakt var tjugofjärde timme, och då kunde inte solen vara källan till signalen. Istället upprepades den en gång varje stjärndygn, alltså med intervaller på 23 timmar och 56 minuter. Källan fanns antagligen längre ut i rymden, och det skulle visa sig att den fanns i stjärnbilden Skytten. Signalen kom från ett kraftigt magnetfält.

Jansky fick flera efterföljare. En av dem var Grote Reber, som byggde det första parabolformade radioteleskopet på sin egen bakgård. Britten James Stanley Hey var den förste som lyckades mäta strålningen från solen. Detta skedde 1942.

Ett radioteleskop är en antenn som fångar upp radiovågor från rymden. Principen liknar den hos ett vanligt teleskop, men radioteleskopet fångar upp en annan del av det elektromagnetiska spektrumet, nämligen radiovågor och inte ljus.

Kommunikation med rymden

Ungefär samma konstruktion som ett radioteleskop kan också användas för att ta emot vågor av annan art från rymden. Det rör sig då om att fånga upp information från satelliter och rymdsonder. Ett av de vanligaste exemplen är parabolantenner, som förvisso blir mindre och mindre vanliga. Dessa fångar upp signaler från TV-satelliter i rymden, och med en dekoder omvandlas dessa till tv-sändningar. Liknande antenner används för att ta emot information från bl.a. robotar som undersöker planeten Mars.